Solceller?

De solcellsanläggningar som byggts de senaste åren använder i huvudsak två olika modultyper. Den ena modultypen är uppbyggd av kristallina kiselsolceller och den andra är upp­byggd av amorfa kiselsolceller, eller andra halvledarmaterial (t.ex. CdTe, CIGS), i dagligt tal  ”tunnfilmssolceller”.

          

En kiselsolcell består av en tunn skiva av ett halvledarmaterial med kontakter på fram- och baksidan. När solinstrålningen (ljuset) träffar solcellen polariseras den så att framsidan blir negativt och baksidan positivt laddad. Metallkontakterna på fram- och baksidan tar upp laddningen i form av elektrisk ström.

En kiselsolcell ger cirka 0,5 volt, vilket är för låg spänning för att vara praktiskt användbar varför man seriekopplar ett antal celler i en modul för att de tillsammans ska komma upp i en lämplig spänning.

En kristallin solcellsmodul har en modulverkningsgrad på upp till 20 % och marknadsandelen uppgår till 80–90 %. Tunnfilmsmodulerna består av en tunn film som endast är några mikrometer tjock. Det gör dem 100 gånger tunnare än de kristallina solcellerna. Det går således åt betydligt mindre halvledarmaterial vilket sänker tillverkningskostnaden. De har dock fortfarande något lägre modulverknings­grad än kristallina solcellsmoduler.

Det finns också så kallade färgsensiterade solceller (eng. dye-sensitized) som utnyttjar färgämnen i en elektrolyt och nanopartiklar av titanoxid, ofta kallade ”Grätzelceller” (efter Michael Grätzel), liksom solceller som i huvudsak består av plast. Flera företag är på väg att tillverka Grätzelceller som kan bli speciellt intressanta vid byggnadsintegrering. Plastsolceller ligger inte så långt efter i utvecklingen.